Liston

Igår var det Listons dag! Vi tog en lång kvällsrunda till sjön och tillbaka. Kvällssol, trollskog och bästisen Sol. Det kändes skönt att få ge honom lite äkta kvalitetstid.

I'm walking with Mempis

Igår fick Sickan träffa sin blivande make, träningskamrat tillika undersåte... I motsats till övriga kontraktsäktenskap är det här damen som drar i beslutstrådarna och har befälet. I allafall till en början... Memphis är nio veckor och kommer från samma kennel som Sickan. Han är bedårande söt med mandelformade lite sneda ögon, luddig päls och en mage som är klotrund! Han tyckte att mitt och Sickans besök till en början var hemskt besvärligt. En stor människa, som i stundens härförelse helt tappade alla puppy-manners, och en "stor" hund. Han höll sig på replängds avstånd en lång stund. Efter den långa stunden släppte han loss och inbjöd till lek och vad gör då inte Sickan Raketbränsle? Springer som ett torrt skinn och tacklas! Stackars Memphis, han låg som en liten påse mitt i trädgården och vågade knappt röra sig. Men sen... En klar och tydlig stämma som sade "NU vill jag FAKTISKT leka!" signal och de två började leka på valpars vis - massor av ljud, massor av tänder och viftande tassar. Ragg år höger och vänster och en helt fenomenal underhållning för åskådarna! Sickan lårde sig att Memphis må se klen och liten ut, men han är banne mig hennes överman ändå. Bra försök Sickan - men bättre lycka med en sex vekors valp skulle jag tro. Dagens höjdpunkt var Sickans bad!! Lite tvekan och sen ett högt (alldeles onödigt högt) hopp rakt ner i plurret. En dummie lades ut i vattnet och den lilla lilla tösen paddlar rakt ut, greppar dummin perfekt i munnen, rusar upp på land och skakar på sig med dummin kvar i munnen. Jag får ståpäls av det hela. Om nu någon läser detta och INTE sysslar med jaktapportering - det ÄR stort! Det är det... Sickan har också passat på att vara riktigt dålig i magen två dagar. Så pass att jag sparade ner Albanos nummer i mobilen. Men lite DHS och Intestinalfoder gjorde susen så vattenkaskaden har nu antagit fast form. Liston, stackarn, lever just nu ett händelslöst liv. Vi har inte tränat ALLS på sisitone och värmen gör honom däven. Han ägnar sig åt att tandfäktas med Sickan, käka mums i skogen och vara allmänt olydig men full av humor och värme.

Skåneland

Eftersom jag presterar allra bäst under press så har jag naturligtvis skjutit upp alla förberedelser till sista stund...vi flyger till Malmö ikväll och håller kurs för glada djurvårdare imorgon. Så det var ju hög tid att börja kolla presentationerna. Detta föranledde i sin tur att klickern åkte fram och Sickan har nu genomgått sin första target-lektion. Target är den självklara och mest användbara redskapet då man tränar vilda djur. Dom vare sig vill eller bör befinna sig i våra knän, och behovet av deras träning är oftast att förflytta, postionera eller stationera dom.
Nyttigt för matte och en enkel match för Sickan tänkte jag. Liston som alltid annars fått vara det självklara träningsföremålet håller fortfarande på att smälta dagens största besvikelse efter en stunds total ignorans.
Sickan kan EN grej, och det är "sitt" och inte ens det sitter på signal ännu...Herregud, vad håller på att hända egentligen. Skärpning!!!

Jag använde ett lock som Liston fullkomligt kastade sig över, provade tass, båda tassarna, nos, haka, hålla kvar lääääääänge med hakan. Döm om hans förvåning när han vackert fick lämna plats på scen åt Sickan.
Och Sickan, hon satt....och satt, sen satt hon lite till, med gudomlig ögonkontakt med mig. Satt...
Okej tänkte jag, jag lurar lite och lade en godbit på locket. Och Sickan satt...utan att ta godiset. Hon riktigt pös av stolthet - "kolla matte vad bra jag kan hålla mig"!
Ny plan krävdes. Eftersom uthållighet och stadga är dygd i retrievervärlden och Sickan uppenbarligen visar talang för båda bestämde jag mig för att det var nog tränat på det! Jag började istället röra mig runt och klickade för ALLT hon gjorde UTOM sitt. Efter ett par klick och några små små förändringar i hennes beteenden började hon våga prova ordenligt. Det blev till och med ett par tillfällen då hon rörde sig bort från mig.
Min läxa är klar! Lär in, sätt signal, gå vidare och låt de redan inlärda beteendena vara självklarheter som testas med jämna mellanrum.

Förresten har vi provat Sickans apporteringsgener! Eva kom förbi med en lite dummie med en vinge på. Den kastades in under en granruska och strax därefter dök en svart liten dam in under samma gran och kom ut som ett skott med vingen snyggt placerad i munnen. Sprang rakt förbi mig och satte sig på betryggande avstånd för att undersöka fyndet. Jag lockade lite på henne och jajamensan, den lilla valpen grappade vingen och sprang stolt upp i mitt knä! Underbara lilla hund! Vad vi har framför oss!

Motivation

att plugga är liksom som bortblåst när solen skiner, termometern visar 21,9 grader (i soligt fönster förvisso) och det finns två träningssugna hundar i hemmet. Så eftersom jag hade kommit överrens med Eva om att träffas och träna idag lade jag helt sonika böckerna på is. När vi träffas jag och Eva blir en "liten träningsrunda" ofta en fyra timmars alltmöjligt. Vi blandar seriös hundträning med en stunds prat om livet i största allmänhet över en fika. Idag blev inget undantag.
Sickan tyckte besöket var fantastiskt! Eva kommer förmodligen betyda TRÄNING och KUL för henne precis som för Liston. Tack o lov uttrycker sig inte Sickan lika starkt i frågan som Liston. Han fullkomligt kryper ur skinnet vid blotta åsynen av Eva och alla former av kontroll och tystnad är att betrakta som onödiga petitesser.

En milstolpe i Sickans framtida apportering är idag avklarad. En gömd vinge på en lite dummie gömdes under en gran. Den lilla, lilla labradoren tultade utan tvekan bort, dök in under granen och kom stolt ut med vingen fint sittandes i munnen! "Kolla matte var jag hittade!!!" Sprang rakt förbi mig och bort en bit där operation "undersöka" började. Jag satte mig efter Evas instruktioner ner och lockade på henne. Och jajamensan, hon plockade upp vingen och kom upp i mitt knä. Duktig, duktig flicka!
Vilka gener, vilken hund!
Vi kollade hur hon reagerade för en helt gömd och om hon ville söka rätt på den. Hon tvekade lite, visste inte vad hon skulle göra men så vips satt den i munnen igen. Upp i min famn och så böt jag vingen mot en frolic. Det här fick räcka och jag får gåshud av det lilla...

Resten av förmiddagen ägnades åt de stora hundarna. Jag fick härliga tips från min erfarna vän hur jag ska träna dirigeringar från grunden och vi gjorde svåra markeringar med fokus på avstånd och minne. Liston fick först en lång markering upp i en skogsbacke med ris och stubbar, sen en betydligt kortare som han sprang rakt förbi och sökte i banne mig halva skogen i säkert tre minuter. Då den tredje, nu ändå kortare, kastades hade han dock öppnat korpgluggarna och tog den direkt.
Helt klart en nyttig övning då han inte kan förlita sig på att allt serveras utan måste lagra nerfallsplatsen i minnet. Bli en god markör helt enkelt. Dessutom kan han inte ägna sig åt slarv eftersom massor av energi då går åt till detta bombastiska sök. Jag är alldeles säker på att han ibland "passar på" att springa av sig då han är på väg mot en dummie - det är liksom skönt att ta ett par extra vändor. Men eftersom det var varmt idag och hundarna lite dävna av detta så var dagens stora slag helt klart ett resultat av dålig minneskapacitet (pga dålig träning från min sida) och slarv. Fokus måste ligga på den fallna dummien, inte på annat spännande.
Men jag är så glad för stadgan vi fått fram. Han har blivit en underbart följsam hund med ett stort nyvunnet allvar inför varje uppgift.
Nu när detta är antecknat får jag väl slå upp böckerna och låta hundarna vila i fred. Ävenom jag bra gärna skulle ta en vända till...

De sanna färgerna

Det finns dagar då man tänker att valpen man fått hem inte kan vara enklare. Hon är ofantligt miljöstark. Hon kollar in den nya miljön med en liten ragg, med en till synes stort behov av att jag finns i hennes närhet som stöd. Men det tar banne mig inte lång stund innan hon har skaffat sig ryggrad nog att själv fortsätta utforska terrängen. Sen fäller hon ihop alla sladdriga ben och stoppar till sist ner den lilla gummitutan och sover tryggt. det här möstret ser jag överallt vi kommer. Hon har en begynnande skepsis, som övergår i hybris, som avslutas med en total avslappning.
Men! Den hittills så coola, sävliga valpen har plötsligt bytt skinn med en betydligt mer livlig sak. Den nya Sickan är som en jordfräs här hemma. Hon springer så det slår gnistor om fötterna, hon riktigt attackerar Liston med hårda bett i öron och läppar. Så pass att jag fått rädda den stora tuffa killen och gripit tag i den lilla jordfräsen med stålpiggar till tänder. Dessutom har den förr så söta lilla munnen nu blivit en resonanslåda för ett skall som får glas att explodera. I upphetsningen av en lek kan dessa höras och trumhinnorna möts i skallen på oss.
Jag ska erkänna att jag är lite lättad trots allt. Hon har fart och en mängd åsikter lilla Sickan. Och hellre det än ointresserad och intetsägande.
Igår jobbade jag och sickan hemma hos Chris. Vi skulle få ordning på presentationen vi ska framföra på Skånes Djurpark den 19e Maj. Sickan hängde med för att utan storbrors stöd få bekanta sig med densammes bästis: den franska bulldoggen Sol.
Sol är en bestämd dam med muskler bakom varje beslut. Vi har därför väntat lite med att dessa två ska få träffas. Dels är jag väldigt medveten om de växande benen inuti Sickan som inte är redo för tacklingar av den hårda sorten, dels för att det är viktigt att Sols och Sickans relation blir bra eftersom Sol är en del av vår bekantskaps-flock.
Det hela gick bra! Sickan undrade länge vilka intentioner Sol egentligen hade och sökte enormt myckets stöd i mig. Jag tänkte egentligen att hon skulle få sköta det hela själv och snålade med mitt engagemang. Men jag vill inte att sådana situationer ska vara alltför läskiga så jag satte mig tillslut på marken och lät Sickan krypa ner i mitt knä och hälsa på Sol därifrån. Då minsann hördes ett litet med otvedtydigt litet morr från mitt knä. Den lilla lilla svarta miniatyrlabben sade alltså till Rimbos matriark no:1. Så jag tror jag kan slappna av vad gäller själförtroendet hos Sickan. Dagen som gick ägnades sedan åt att de två damerna ömsom stal saker från varandra när den ena tittade bort, ömsom sov gott i varsin soffa.
Avslutningen på dagen blev ett roligt träningspass med Andys två hundar, Sol (som gjorde sitt allra bästa för att få labradorerna att skita i de där apporterna och leka med henne istället)och Liston. Liston spikade en tjusig dubbelmarkering men i dirigeringarna måste jag uppenbart gå tillbaka till grunderna. Mer om det senare!
Idag har vi segat runt i skogen med våra glada hundar. Liston passade på att visa Sickan hur man fångar mossa på bästa (snyggaste) sättet.

Bara måste

göra ett inlägg till! För det här ska följas upp. Liston är ju förmodat skottberörd och tipset vi fått från kunnigt folk är att åka ut till en skjutbana eller working test och röra oss en bra bit ifrån och se om han blir låg. Nu, precis nu när vi var ute på en pauskissning gick ett tiotal skott av från granngården. Det lät ganska mycket i dalarna här. Båda hundarna lyfte huvudet vid första skottet, men sen visade de INGENTING! Jag gick som vanligt med händerna i jackfickan och ansträngde mig enormt för att inte visa att jag brydde mig. Jag kikade dock i smyg på Liston. Ingen sänkt svans, inga bakåtslickade öron. Huvudet högt och svansen på "lugn" växel. Jag gav dom till och med ett litet godissök var med några årsgamla torrisar jag hade i fickan. Sen gick vi in... HURRA!!!

Skvaller börjar ge resultat

Jag har ganska oengagerat börjat skvallerträna med Liston. Jag har flera gånger börjat om och inte riktigt fått till det. Men nu har jag försökt avancera, om än med väldigt små steg. Vi startade med att rulla iväg en boll och då han tvekade klickade jag, backade och gav belöning (kriteriet var först att han stannade och är nu att han ska vara vänd mot mig, helst på väg mot mig). Detta förstod den godisfixerade killen blixtsnabbt. Vi avancerade då naturligtvis till godisfrestning. Först de egna torrisarna (som för en labrador är en helt godtagar belöning) och sen med favoriten falukorv.
Eftersom jag har varit enormt dålig på att vara konsekvent i min skvallerträning har jag tyvärr inte stegrat svårigheten på ett särskilt bra sätt men av en händelse började jag prova på hästbajs som avancerade i rävbajs (labradorens tryffel) ute på promenaderna. Och hör o häpna - denna blygsamma insats från min sida har nu resulterat i att flera rådjur vid FLERA tillfällen har kunnat springa upp runt oss varpå Liston stolt och förväntansfullt skvallrat till mig och isället för rolig rådjursjakt nöjt sig med en godbit. Min nästa plan är att han får skvallra på husse som parkerar bilen hemma, och examen får han då han skvallrar på andra hundar. Dit är det en bit, men skam den som ger sig. Jag har i alla fall sett verkan av den lilla träning vi gjort, så det borde ju innebära att det kommer att ge vinst i relation till min ansträngning. Fortsättning följer...

En dag på jobbet!

Är ju alldeles förskräckligt utmattande. Tur att Helens trygga famn och närhet räddar Sickan från tristessen.

Vissa påstår att man måste ha en massa energi...

...för att kunna äga en jaktlabbe. Visst är det så, det är hundar som vill jobba. Och efter en dag på jobbet, en ganska varm och krånglig bilresa hem på en timme är man ganska trött och humöret lite på sniskan.
Då tar man en tur med Liston och vips så har man fått energi! Underbara, älskade hund!
Vi tog den "korta rundan" för klickern brändes och vi nyttjade halva promenaden åt träning. Med störning! För på åkern runt oss har bönderna nämligen haft vänligheten att gödsla med delikatessen hönsgödsel.
Men en hel del fina svägar fick vi till och sen gjorde vi det som jag inte fattat ingår i Lydnadsklass I: platsliggning.
Jag gjorde ett par ingångar och sen lade jag honom, gick bort 20m och sa flera gånger "Återgå till hundarna" med en massa olika röstlägen. Liston höjde sig på armbågarna nästa varje gång jag pratade men aldrig så pass att han var på väg att sätta sig. I 45 sekunder tordes jag stå och gick sen tillbaka och satte honom upp. Omklappning och en god frolic. Kändes väldigt bra - nästa steg blir att förlänga det hela och lägga till störning. Mitt västa scenario på en tävling är att han reagerar på något yttre i platsliggningen. Han identifierar ofta ganska snabbt vilka som ingår i träningsgruppen. Därmed sagt att han också reagerar snabbt på de som INTE igår. I en pressad situation (som en tävling) kan jag mycket väl se att han kan resa sig och skälla ut en förbipasserande hund. Jag är alltså orolig för det snarare än att han skulle resa sig för att en annan medtävlande hund gör det. Dilemma eftersom den yttre miljön är ganska knepig att styra över. Jag antar att jag får hoppas på det bästa och träna på störningar massor. Tiden är ett mindre problem - hundskrället är uthållig. Både då det gäller träning och olydnad...

Inget om Sickan idag. Men hon mår bra och sover som en kringla brevid mig. Hennes träning ska snart ta fart med att göra henne klickerklok som få!

Lydnadstävling på jägarhyddan

Idag har jag och Sickan varit på jägarhyddan för att miljöträna och för att jag ska få se hur det egentligen går till på en lydnadstävling. Jag och Liston har tränat i "blindo" hittills och jag insåg först idag att själva momenten är skitlätta...om man jämför med alla grejer man måste ta med i kalkylen vad som händer på en lydnadstävling.
Jag har alldeles för lite tävlingsvana för att egentligen förstå hur mycket som kan hända som är svårt att förbereda sig på, eller förbereda sin hund på.
Några exempel:
Flera (för att inte säga alla) hundar hade svårigheter med linförigheten idag. Många stoppade näsan i backen och många vart stora i svängar och flera brast en hel del i koncentrationen. Kanske hade en löptik satt lukter där, eller ett rådjur eller vildsvin. Hur ska man veta det? Men med tävlingsnerver och denna till synes stora störning blir det antagligen ett kvitto där och då hur stor investering man gjort i sin hund då man tränat in momentet. Jag menar att ju fler tillfällen man fått till momentet (oavsett störning) och hunden fått en belöning för detta - desto mindre bör ju frestelsen bli för hunden.

Jag reagerade också på att väldigt få fick till fokuset hos sina hundar då de steg in på plan. Jag är säker på att några av hundarna inte alls hade "tränings-modet" igång och därför sackade efter eller var okoncentrerade. Eva brukar prata om att man förbereder hunden genom att säga tex "Liston! Nu tränar vi!". Hunden faller som i en betingning in i rätt stämmning (förhoppningsvis) om man tränar in detta rätt skulle jag tro. Min poäng är att man nog ska lägga en del energi åt att låta hunden förstå vad som kommer hända och vad vi förväntar oss av den. Som en startsignal vid ett lopp. Eller om vi talar träning - en signal,cue helt enkelt.

Annars var det roligt att titta på de duktiga ekipagen, för duktig behöver man inte bara vara om man får höga poäng. Duktig är man också enligt mig om man fullföljer en tävling från A till Ö med lugn och har roligt med sin hud - även om momenten inte gått som man tänkt sig. Och även om vissa hävdar att man tränar olydnad om man då inte bryter, hävdar jag istället att man tränar på att kul på tävling med sin hund! Momenten kan man väl finslipa hemma på kammarn?

Och en som tog det väldigt lugnt var Sickan. Hon tittade med sina stora ögon på alla hundarna och lekte fint med vår "extra-hund" Tozza. Sen somnade hon tryggt hos mig och sov sig igenom halva dagen.
Jag är fortsatt mycket nöjd med min lilla tjej! Hon tar livet på ett rakt och enkelt sätt. Hon är lagom förtjust i människor (tillräckligt men inte överdrivet) och inte särskillt brydd av saker som låter, springer, skäller etc.
Som Eva sa: "hon kanske är DEN hunden för dig". Hoppas det...