Labrador bland vilda djur

Jag fick ett uppdrag på jobbet; att återlämna en jättelik pytonorm till Furuviksparken. Jag packade in en enorm låda med denna allsångsdeltagare, en betydligt mindre kundspyton, en kollega samt Sickan i bilen.

Furuviksparken har den goda smaken att tillåta hundar inne i parken. De ska naturligtvis vara kopplade, inte störa djuren i parken och man ska ha en påse. Runt om i parken finns gott om vattenkranar där man både kan vattna och duscha sin varma hund. Fenomenalt bra!

Sickan satte direkt nosen i backen och undersökte de mycket mystiska dofterna runt oss. Vi hälsade på ett gäng kollegor och fick en liten uppdatering vad som skett i parken (som utvecklas enormt snabbt och är underbart fin och välskött). Sen bar det iväg ut på miljöträning i parken. Sickan, cool som en filbunke, tog det hela med stort lugn. Vi kollade in chimpanserna, kängurus, getter och pandalemur. Vi tog oss igenom ett stojigt lekland fullt av barn - Sickan: cool!
Man kan säga att hon grejade det hela finfint ända tills den HÄR dök upp

Ett mullrande hördes ifrån den lilla söta svarta munnen och raggen gick från hjässa till svanstipp. Vi välkomnar nu (med skräckblandad förtjusning)SPÖKÅLDERN!

Vattenhetta

Under valpkursen hos Eva märkte jag tydligt att Sickan mycket väl kan bli en sån där som piper och knallar vid vatten. Hon har ännu inte gjort endera (alltså..knalla kan man ju bara gör om man vet vad "stanna kvar" betyder) men hon blir en spänd sträng och jag riktigt känner vad som håller på att skapas.
Alla som sysslar med retriever och jakt vet att man ska passa sig för hettan. Många arbetar hårt för att deras hundar ska bli snabba och känna motivation för att jobba. För många av oss är det precis tvärtom; man måste vara vaksam för den lilla djävulen som vaknar i dessa arbetsmaskiner.
Men Liston kom det med kast, men icke med vatten. Han är fortfarande en liten badkruka som nu betraktar Sickan med en fundersam blick då hon slänger sig i plurret.

Iallafall har dagens super-värme gjort att vi avslutat dagarna med att gå ner till sjön och bada. Jag har nyttjat tillfällena att träna lugn och lydnad i vattnet med Sickan. Hon får bada så mycket hon vill men jag passar på att blåsa inkallning och hon kommer klockrent in och inkasserar sin godbit. Hon försökte till och med sätta sig i vattnet...det såg rätt kul ut.
Avlämmningar är en kapitel vi börjat med nu efter att Eva visat mig en hel massa bra övningar. Precis som med Liston använder jag en öppen handflata som signal på att hon ska dutta nosen där. Nu har vi kommit vidare och även tennisbollen placeras prydligt i min hand. Det fungerar inte hundraprocentigt med gott nog och en bra början. Så detta påbörjades nu även i vattnet. Jag stod i vattnet och lade bollen mellan mig och den "sittandes" Sickan. På "varsågod" fick hon greppa bollen och lägga den i min hand. Inga kast, inget splachande eller ivriga påhejningar. Bara lugnt och lydigt. Efter ett par gånger gav jag henna "hopp och lek" och hon fick simma i vilken riktning hon ville. Och så en inkallningsvissling. Jag har en så duktig och arbetssugen liten tjej. Jag hoppas bara jag kan träna henne så pass väl att hon kommer hålla ihop då det gäller.

Sommar

Vi ställs nu inför en årstid som är helt underbar och efterlängtad efter den långa kalla vintern.
Men som hundägare kommer nya problem man får tampas med. Varma bilar (var finns parkeringsgaragen?), huggormar, vattenpåfyllning per sekund och minut, fler hundar i rörelse och plötsligt är varenda sommarstuga bebodd av lösa hundar, lösa barn och semesterfirare på grönbete. Och allt detta kräver uppmärksamhet och planering.
Sickan älskar solen och lägger sig gärna i det starkaste steket. Häromdagen blev hon så varm att det brändes att ta på henne. Hon verkar totalt oberörd men eftersom jag är en ängslig själ blötte jag upp en handduk och baddade henne med. Hon tyckte inte jag var riktigt klok och blängde surt en lång stund.

Vi har fått bakslag på "Sickan tycker killar är lite mindre läskiga nu", två killar har fått sig en utskällning och Sickan är uppenbart rädd. Jag kan inte påstå att någon av killarna uppträdde "hundmässigt korrekt", men det känns lite trist att hon reagerar så stark ändå. Jag ber killarna bara existera runt henne och inte locka och pocka (som de gärna gör med kroppen över hunden och händerna framåt)och efter en stund är hon helt ok med dem. Hon är aldrig orolig en längre stund utan lägger sig lugnt till rätta och somnar. Jag antar att hon är en hund man inte får pressa här. Jag låter hennes hjärna växa ikapp benen och håller ett öga på att inget annat dyker upp som vi INTE kan låta passera obemärkt.

Valpkursen är avslutad med en riktig skolavslutning. Vi skojade om att de allihop skulle sjunga en examenssång i kör.
Kursen kan sammanfattas ungefär såhär:
Sickans rädsla för vättarna gick snabbt över!
Hon gillar vilt - men vill helst behålla det själv (eller käka upp det).
Hon är lättstyrd och enormt lyhörd (än så länge i allafall).
Har mycket lättare att umgås med andra hundar nu än tidigare.
Har en nos och ett sökarbete som kommer skicka henne rätt upp i spåreliten!
En tidig, oroväckande och stark hetta vid vatten (HÄR får jag se upp så jag inte får en tokig hund som knallar vid vatten)
Bär vilt och andra föremål mycket fint i munnen.

Jag lånar en bild av Helena som gick samma valpkurs.



Sickan har även firat midsommar med en Lancershire Heeler och en Sheltie och det har fungerat utmärkt. Det är så roligt när fyra välartade hundar umgås och allt bara flyter mellan dem. De får snabbt sina roller. Liston - den enda hanen och därmed accepterad och älskad av alla. Liston är ofta pajasen i sådana här sammanhang - men han stilar med sitt fina sätt och lyhörda sätt. Sickan - den lilla valpen som inte stör, syns eller hörs. Man glömmer tametusan bort henne emellanåt. Iza - den 9-åriga polistanten som håller ordning och reda på ungdomarna. Tozza - den lite osäkra damen som helst vill ha ALL uppmärksamhet och berättar ljudligt då så inte är fallet.

Vi har det bra helt enkelt. Jag ska föröska filma lite så jag har något att jämföra med i alla de svåra stegen som nu skall tas men perfekt, snabb inkallning, att kunna "hålla sig" och att lämna saker i min hand och inte spotta ut dem en meter framför.

Lösningar är trevligt!

Valpkurs! Hur KUNDE jag välja bort valpkurs med Liston? Så korkat! Även öm man tycker att man "kan" så uppstår så mycket fenomenala tillfällen att testa sin lilla valp.
Sickan har ju haft en rädsleperiod ett tag nu och den har svalpat över i en överdriven fräsighet mot andra (unga) hundar. Jag har haft svårt att se vad som utlöser hennes tanduppvisning, morrande och skällande. Men igår på valpkursen fick jag "prova". En sällsynt söt jaktgolden men massor av ostyriga ben väckte Sickans ilska och de släpptes. Eva instruerade att jag skulle lämna Sickan så fort hon startade upp morret. Jag behövde bara göra det en gång. Hon morrade åt Tassen, jag reste mig, vände henne ryggen och gick därifrån. Ooops sa Sickan! Ska du gå? Raggen ner, helt om med lite sänkt svans. Hon kollade att vi fortfarande var kompisar och sen sprang hon iväg till de andra och lekte fint.
Jag är resursen som ska försvaras... God lärdom!

Annars har vi sett framgångar med killar och barn! Båda har varit läskiga och värda att ta en liten lov runt.
Däremot måste jag skärpa mig då det kommer till folk som inte kan hälsa på hundar på ett vettigt sätt.
Hon är reserverad (dock ej rädd) för vissa personer och felet många gör är att sträcka fram händerna och locka och pocka och flytta sig närmre henne. Ok, det kan man väl göra men så fort hon nosar på dem tror de att det är fritt fram och den tvångsmässiga handen över huvudet kommer och Sickan blir rädd och får ett kvitto på att det var farligt. Så nu har jag bestämt mig för att alla sociala kontakter ska ske på hennes villkor, inte på den valp-sugna personens.

Mycket händer...

Vi har hunnit med massor den senaste tiden, och säkert har flera kloka tankar ramlat ur skallen på mig eftersom jag inte antecknat dem någonstans. Det var ju HÄR jag skulle göra det... Men jag gör ett försök att få ner det i någon slags "stapelform".

Sickan vs Arga:
Per Arvelius kom på besök i helgen tillsammans med den undersöta lilla jaktcockern Ebba samt den livliga men enormt snälla Malinois/Schäfern Arga. Arga visade stort intresse för den lilla svarta knytet och nosade på henne. Sickan såg ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna. Sen förstod nog Arga att hon ju faktiskt var äldre och lade en symbolisk tass på Sickans rygg. Vad händer då?! Sickan (tre äpplen hög) morrar och visar tänderna och hoppar upp och skäller Arga i ansiktet.
En anledning till oro? Tja, kanske. Men min magkänsla är nä, Sickan är en vänligt sinnad själ. Men osäkerheten svämmar ibland över och detta var ett sådant tillfälle.

Marknad:
Vi tog med oss alla fyra hundarna (Per var också där med ovan nämnda hundarna) och drog oväg till Långhundra Medeltidsmarknad. Kryllade av utklädda människor med konstiga tyger, stora kängor, lustiga march-gånger och massvis med barn som sprang, skrek, sov, åt samt en strid ström med hundar av olika kvalisort. Arga spetsar, nyfiken schnauser, och en hel del som bara stolt gled förbi. Det kändes som en hinderbana med flygande knivar och en boxningsvägg att gå igenom hela marknaden. Men jag gjorde det med bravur. Båda hundarna var lugna och följsamma vad som än hände. Vid ett tillfälle skulle en jättelik karl med svarta solglasögon klappa Sickan (utan tillåtelse) och då morrade Liston åt honom. Det fick karln att tänka om och han pratade med oss istället.
Vi kunde ta en paus vid sidan av marknadsgatan och där sov både Sickan och LIston så sött. Jag är helnöjd!

Valpkurs:
Tja, jag har ju sen länge bestäm att Sickan ska få upptäcka världen och bli cool innan jag sätter igång med tränandet på allvar. Naurligtvis finns jag hela tiden som guide i hennes undersökande men jag har ännu inte klickat in henne, eller förstärkt hennes naturliga sätt att bära saker och komma till mig på annat sätt än med klappar och beröm.
Nu på kursen märker jag att jag nog kunnat kosta på mig att träna in ett par färdigheter iallafall. Typ "Sitt" eller så..
Så vi ligger lite efter de andra, men det beror egentligen mest på att Sickan är yngst. De andra är minst en månad äldre.
Vättar är läskigt, inkallnig är busenkelt, lek med matte går framför godis, en anka ska man äta på - inte bära på, vatten är kul, stanna kvar när matte går tråkigt!

Så, det var en sammanfattning som får duga för den här tiden...

Liston

Igår var det Listons dag! Vi tog en lång kvällsrunda till sjön och tillbaka. Kvällssol, trollskog och bästisen Sol. Det kändes skönt att få ge honom lite äkta kvalitetstid.

I'm walking with Mempis

Igår fick Sickan träffa sin blivande make, träningskamrat tillika undersåte... I motsats till övriga kontraktsäktenskap är det här damen som drar i beslutstrådarna och har befälet. I allafall till en början... Memphis är nio veckor och kommer från samma kennel som Sickan. Han är bedårande söt med mandelformade lite sneda ögon, luddig päls och en mage som är klotrund! Han tyckte att mitt och Sickans besök till en början var hemskt besvärligt. En stor människa, som i stundens härförelse helt tappade alla puppy-manners, och en "stor" hund. Han höll sig på replängds avstånd en lång stund. Efter den långa stunden släppte han loss och inbjöd till lek och vad gör då inte Sickan Raketbränsle? Springer som ett torrt skinn och tacklas! Stackars Memphis, han låg som en liten påse mitt i trädgården och vågade knappt röra sig. Men sen... En klar och tydlig stämma som sade "NU vill jag FAKTISKT leka!" signal och de två började leka på valpars vis - massor av ljud, massor av tänder och viftande tassar. Ragg år höger och vänster och en helt fenomenal underhållning för åskådarna! Sickan lårde sig att Memphis må se klen och liten ut, men han är banne mig hennes överman ändå. Bra försök Sickan - men bättre lycka med en sex vekors valp skulle jag tro. Dagens höjdpunkt var Sickans bad!! Lite tvekan och sen ett högt (alldeles onödigt högt) hopp rakt ner i plurret. En dummie lades ut i vattnet och den lilla lilla tösen paddlar rakt ut, greppar dummin perfekt i munnen, rusar upp på land och skakar på sig med dummin kvar i munnen. Jag får ståpäls av det hela. Om nu någon läser detta och INTE sysslar med jaktapportering - det ÄR stort! Det är det... Sickan har också passat på att vara riktigt dålig i magen två dagar. Så pass att jag sparade ner Albanos nummer i mobilen. Men lite DHS och Intestinalfoder gjorde susen så vattenkaskaden har nu antagit fast form. Liston, stackarn, lever just nu ett händelslöst liv. Vi har inte tränat ALLS på sisitone och värmen gör honom däven. Han ägnar sig åt att tandfäktas med Sickan, käka mums i skogen och vara allmänt olydig men full av humor och värme.

Skåneland

Eftersom jag presterar allra bäst under press så har jag naturligtvis skjutit upp alla förberedelser till sista stund...vi flyger till Malmö ikväll och håller kurs för glada djurvårdare imorgon. Så det var ju hög tid att börja kolla presentationerna. Detta föranledde i sin tur att klickern åkte fram och Sickan har nu genomgått sin första target-lektion. Target är den självklara och mest användbara redskapet då man tränar vilda djur. Dom vare sig vill eller bör befinna sig i våra knän, och behovet av deras träning är oftast att förflytta, postionera eller stationera dom.
Nyttigt för matte och en enkel match för Sickan tänkte jag. Liston som alltid annars fått vara det självklara träningsföremålet håller fortfarande på att smälta dagens största besvikelse efter en stunds total ignorans.
Sickan kan EN grej, och det är "sitt" och inte ens det sitter på signal ännu...Herregud, vad håller på att hända egentligen. Skärpning!!!

Jag använde ett lock som Liston fullkomligt kastade sig över, provade tass, båda tassarna, nos, haka, hålla kvar lääääääänge med hakan. Döm om hans förvåning när han vackert fick lämna plats på scen åt Sickan.
Och Sickan, hon satt....och satt, sen satt hon lite till, med gudomlig ögonkontakt med mig. Satt...
Okej tänkte jag, jag lurar lite och lade en godbit på locket. Och Sickan satt...utan att ta godiset. Hon riktigt pös av stolthet - "kolla matte vad bra jag kan hålla mig"!
Ny plan krävdes. Eftersom uthållighet och stadga är dygd i retrievervärlden och Sickan uppenbarligen visar talang för båda bestämde jag mig för att det var nog tränat på det! Jag började istället röra mig runt och klickade för ALLT hon gjorde UTOM sitt. Efter ett par klick och några små små förändringar i hennes beteenden började hon våga prova ordenligt. Det blev till och med ett par tillfällen då hon rörde sig bort från mig.
Min läxa är klar! Lär in, sätt signal, gå vidare och låt de redan inlärda beteendena vara självklarheter som testas med jämna mellanrum.

Förresten har vi provat Sickans apporteringsgener! Eva kom förbi med en lite dummie med en vinge på. Den kastades in under en granruska och strax därefter dök en svart liten dam in under samma gran och kom ut som ett skott med vingen snyggt placerad i munnen. Sprang rakt förbi mig och satte sig på betryggande avstånd för att undersöka fyndet. Jag lockade lite på henne och jajamensan, den lilla valpen grappade vingen och sprang stolt upp i mitt knä! Underbara lilla hund! Vad vi har framför oss!

Motivation

att plugga är liksom som bortblåst när solen skiner, termometern visar 21,9 grader (i soligt fönster förvisso) och det finns två träningssugna hundar i hemmet. Så eftersom jag hade kommit överrens med Eva om att träffas och träna idag lade jag helt sonika böckerna på is. När vi träffas jag och Eva blir en "liten träningsrunda" ofta en fyra timmars alltmöjligt. Vi blandar seriös hundträning med en stunds prat om livet i största allmänhet över en fika. Idag blev inget undantag.
Sickan tyckte besöket var fantastiskt! Eva kommer förmodligen betyda TRÄNING och KUL för henne precis som för Liston. Tack o lov uttrycker sig inte Sickan lika starkt i frågan som Liston. Han fullkomligt kryper ur skinnet vid blotta åsynen av Eva och alla former av kontroll och tystnad är att betrakta som onödiga petitesser.

En milstolpe i Sickans framtida apportering är idag avklarad. En gömd vinge på en lite dummie gömdes under en gran. Den lilla, lilla labradoren tultade utan tvekan bort, dök in under granen och kom stolt ut med vingen fint sittandes i munnen! "Kolla matte var jag hittade!!!" Sprang rakt förbi mig och bort en bit där operation "undersöka" började. Jag satte mig efter Evas instruktioner ner och lockade på henne. Och jajamensan, hon plockade upp vingen och kom upp i mitt knä. Duktig, duktig flicka!
Vilka gener, vilken hund!
Vi kollade hur hon reagerade för en helt gömd och om hon ville söka rätt på den. Hon tvekade lite, visste inte vad hon skulle göra men så vips satt den i munnen igen. Upp i min famn och så böt jag vingen mot en frolic. Det här fick räcka och jag får gåshud av det lilla...

Resten av förmiddagen ägnades åt de stora hundarna. Jag fick härliga tips från min erfarna vän hur jag ska träna dirigeringar från grunden och vi gjorde svåra markeringar med fokus på avstånd och minne. Liston fick först en lång markering upp i en skogsbacke med ris och stubbar, sen en betydligt kortare som han sprang rakt förbi och sökte i banne mig halva skogen i säkert tre minuter. Då den tredje, nu ändå kortare, kastades hade han dock öppnat korpgluggarna och tog den direkt.
Helt klart en nyttig övning då han inte kan förlita sig på att allt serveras utan måste lagra nerfallsplatsen i minnet. Bli en god markör helt enkelt. Dessutom kan han inte ägna sig åt slarv eftersom massor av energi då går åt till detta bombastiska sök. Jag är alldeles säker på att han ibland "passar på" att springa av sig då han är på väg mot en dummie - det är liksom skönt att ta ett par extra vändor. Men eftersom det var varmt idag och hundarna lite dävna av detta så var dagens stora slag helt klart ett resultat av dålig minneskapacitet (pga dålig träning från min sida) och slarv. Fokus måste ligga på den fallna dummien, inte på annat spännande.
Men jag är så glad för stadgan vi fått fram. Han har blivit en underbart följsam hund med ett stort nyvunnet allvar inför varje uppgift.
Nu när detta är antecknat får jag väl slå upp böckerna och låta hundarna vila i fred. Ävenom jag bra gärna skulle ta en vända till...

De sanna färgerna

Det finns dagar då man tänker att valpen man fått hem inte kan vara enklare. Hon är ofantligt miljöstark. Hon kollar in den nya miljön med en liten ragg, med en till synes stort behov av att jag finns i hennes närhet som stöd. Men det tar banne mig inte lång stund innan hon har skaffat sig ryggrad nog att själv fortsätta utforska terrängen. Sen fäller hon ihop alla sladdriga ben och stoppar till sist ner den lilla gummitutan och sover tryggt. det här möstret ser jag överallt vi kommer. Hon har en begynnande skepsis, som övergår i hybris, som avslutas med en total avslappning.
Men! Den hittills så coola, sävliga valpen har plötsligt bytt skinn med en betydligt mer livlig sak. Den nya Sickan är som en jordfräs här hemma. Hon springer så det slår gnistor om fötterna, hon riktigt attackerar Liston med hårda bett i öron och läppar. Så pass att jag fått rädda den stora tuffa killen och gripit tag i den lilla jordfräsen med stålpiggar till tänder. Dessutom har den förr så söta lilla munnen nu blivit en resonanslåda för ett skall som får glas att explodera. I upphetsningen av en lek kan dessa höras och trumhinnorna möts i skallen på oss.
Jag ska erkänna att jag är lite lättad trots allt. Hon har fart och en mängd åsikter lilla Sickan. Och hellre det än ointresserad och intetsägande.
Igår jobbade jag och sickan hemma hos Chris. Vi skulle få ordning på presentationen vi ska framföra på Skånes Djurpark den 19e Maj. Sickan hängde med för att utan storbrors stöd få bekanta sig med densammes bästis: den franska bulldoggen Sol.
Sol är en bestämd dam med muskler bakom varje beslut. Vi har därför väntat lite med att dessa två ska få träffas. Dels är jag väldigt medveten om de växande benen inuti Sickan som inte är redo för tacklingar av den hårda sorten, dels för att det är viktigt att Sols och Sickans relation blir bra eftersom Sol är en del av vår bekantskaps-flock.
Det hela gick bra! Sickan undrade länge vilka intentioner Sol egentligen hade och sökte enormt myckets stöd i mig. Jag tänkte egentligen att hon skulle få sköta det hela själv och snålade med mitt engagemang. Men jag vill inte att sådana situationer ska vara alltför läskiga så jag satte mig tillslut på marken och lät Sickan krypa ner i mitt knä och hälsa på Sol därifrån. Då minsann hördes ett litet med otvedtydigt litet morr från mitt knä. Den lilla lilla svarta miniatyrlabben sade alltså till Rimbos matriark no:1. Så jag tror jag kan slappna av vad gäller själförtroendet hos Sickan. Dagen som gick ägnades sedan åt att de två damerna ömsom stal saker från varandra när den ena tittade bort, ömsom sov gott i varsin soffa.
Avslutningen på dagen blev ett roligt träningspass med Andys två hundar, Sol (som gjorde sitt allra bästa för att få labradorerna att skita i de där apporterna och leka med henne istället)och Liston. Liston spikade en tjusig dubbelmarkering men i dirigeringarna måste jag uppenbart gå tillbaka till grunderna. Mer om det senare!
Idag har vi segat runt i skogen med våra glada hundar. Liston passade på att visa Sickan hur man fångar mossa på bästa (snyggaste) sättet.

Bara måste

göra ett inlägg till! För det här ska följas upp. Liston är ju förmodat skottberörd och tipset vi fått från kunnigt folk är att åka ut till en skjutbana eller working test och röra oss en bra bit ifrån och se om han blir låg. Nu, precis nu när vi var ute på en pauskissning gick ett tiotal skott av från granngården. Det lät ganska mycket i dalarna här. Båda hundarna lyfte huvudet vid första skottet, men sen visade de INGENTING! Jag gick som vanligt med händerna i jackfickan och ansträngde mig enormt för att inte visa att jag brydde mig. Jag kikade dock i smyg på Liston. Ingen sänkt svans, inga bakåtslickade öron. Huvudet högt och svansen på "lugn" växel. Jag gav dom till och med ett litet godissök var med några årsgamla torrisar jag hade i fickan. Sen gick vi in... HURRA!!!

Skvaller börjar ge resultat

Jag har ganska oengagerat börjat skvallerträna med Liston. Jag har flera gånger börjat om och inte riktigt fått till det. Men nu har jag försökt avancera, om än med väldigt små steg. Vi startade med att rulla iväg en boll och då han tvekade klickade jag, backade och gav belöning (kriteriet var först att han stannade och är nu att han ska vara vänd mot mig, helst på väg mot mig). Detta förstod den godisfixerade killen blixtsnabbt. Vi avancerade då naturligtvis till godisfrestning. Först de egna torrisarna (som för en labrador är en helt godtagar belöning) och sen med favoriten falukorv.
Eftersom jag har varit enormt dålig på att vara konsekvent i min skvallerträning har jag tyvärr inte stegrat svårigheten på ett särskilt bra sätt men av en händelse började jag prova på hästbajs som avancerade i rävbajs (labradorens tryffel) ute på promenaderna. Och hör o häpna - denna blygsamma insats från min sida har nu resulterat i att flera rådjur vid FLERA tillfällen har kunnat springa upp runt oss varpå Liston stolt och förväntansfullt skvallrat till mig och isället för rolig rådjursjakt nöjt sig med en godbit. Min nästa plan är att han får skvallra på husse som parkerar bilen hemma, och examen får han då han skvallrar på andra hundar. Dit är det en bit, men skam den som ger sig. Jag har i alla fall sett verkan av den lilla träning vi gjort, så det borde ju innebära att det kommer att ge vinst i relation till min ansträngning. Fortsättning följer...

En dag på jobbet!

Är ju alldeles förskräckligt utmattande. Tur att Helens trygga famn och närhet räddar Sickan från tristessen.

Vissa påstår att man måste ha en massa energi...

...för att kunna äga en jaktlabbe. Visst är det så, det är hundar som vill jobba. Och efter en dag på jobbet, en ganska varm och krånglig bilresa hem på en timme är man ganska trött och humöret lite på sniskan.
Då tar man en tur med Liston och vips så har man fått energi! Underbara, älskade hund!
Vi tog den "korta rundan" för klickern brändes och vi nyttjade halva promenaden åt träning. Med störning! För på åkern runt oss har bönderna nämligen haft vänligheten att gödsla med delikatessen hönsgödsel.
Men en hel del fina svägar fick vi till och sen gjorde vi det som jag inte fattat ingår i Lydnadsklass I: platsliggning.
Jag gjorde ett par ingångar och sen lade jag honom, gick bort 20m och sa flera gånger "Återgå till hundarna" med en massa olika röstlägen. Liston höjde sig på armbågarna nästa varje gång jag pratade men aldrig så pass att han var på väg att sätta sig. I 45 sekunder tordes jag stå och gick sen tillbaka och satte honom upp. Omklappning och en god frolic. Kändes väldigt bra - nästa steg blir att förlänga det hela och lägga till störning. Mitt västa scenario på en tävling är att han reagerar på något yttre i platsliggningen. Han identifierar ofta ganska snabbt vilka som ingår i träningsgruppen. Därmed sagt att han också reagerar snabbt på de som INTE igår. I en pressad situation (som en tävling) kan jag mycket väl se att han kan resa sig och skälla ut en förbipasserande hund. Jag är alltså orolig för det snarare än att han skulle resa sig för att en annan medtävlande hund gör det. Dilemma eftersom den yttre miljön är ganska knepig att styra över. Jag antar att jag får hoppas på det bästa och träna på störningar massor. Tiden är ett mindre problem - hundskrället är uthållig. Både då det gäller träning och olydnad...

Inget om Sickan idag. Men hon mår bra och sover som en kringla brevid mig. Hennes träning ska snart ta fart med att göra henne klickerklok som få!

Lydnadstävling på jägarhyddan

Idag har jag och Sickan varit på jägarhyddan för att miljöträna och för att jag ska få se hur det egentligen går till på en lydnadstävling. Jag och Liston har tränat i "blindo" hittills och jag insåg först idag att själva momenten är skitlätta...om man jämför med alla grejer man måste ta med i kalkylen vad som händer på en lydnadstävling.
Jag har alldeles för lite tävlingsvana för att egentligen förstå hur mycket som kan hända som är svårt att förbereda sig på, eller förbereda sin hund på.
Några exempel:
Flera (för att inte säga alla) hundar hade svårigheter med linförigheten idag. Många stoppade näsan i backen och många vart stora i svängar och flera brast en hel del i koncentrationen. Kanske hade en löptik satt lukter där, eller ett rådjur eller vildsvin. Hur ska man veta det? Men med tävlingsnerver och denna till synes stora störning blir det antagligen ett kvitto där och då hur stor investering man gjort i sin hund då man tränat in momentet. Jag menar att ju fler tillfällen man fått till momentet (oavsett störning) och hunden fått en belöning för detta - desto mindre bör ju frestelsen bli för hunden.

Jag reagerade också på att väldigt få fick till fokuset hos sina hundar då de steg in på plan. Jag är säker på att några av hundarna inte alls hade "tränings-modet" igång och därför sackade efter eller var okoncentrerade. Eva brukar prata om att man förbereder hunden genom att säga tex "Liston! Nu tränar vi!". Hunden faller som i en betingning in i rätt stämmning (förhoppningsvis) om man tränar in detta rätt skulle jag tro. Min poäng är att man nog ska lägga en del energi åt att låta hunden förstå vad som kommer hända och vad vi förväntar oss av den. Som en startsignal vid ett lopp. Eller om vi talar träning - en signal,cue helt enkelt.

Annars var det roligt att titta på de duktiga ekipagen, för duktig behöver man inte bara vara om man får höga poäng. Duktig är man också enligt mig om man fullföljer en tävling från A till Ö med lugn och har roligt med sin hud - även om momenten inte gått som man tänkt sig. Och även om vissa hävdar att man tränar olydnad om man då inte bryter, hävdar jag istället att man tränar på att kul på tävling med sin hund! Momenten kan man väl finslipa hemma på kammarn?

Och en som tog det väldigt lugnt var Sickan. Hon tittade med sina stora ögon på alla hundarna och lekte fint med vår "extra-hund" Tozza. Sen somnade hon tryggt hos mig och sov sig igenom halva dagen.
Jag är fortsatt mycket nöjd med min lilla tjej! Hon tar livet på ett rakt och enkelt sätt. Hon är lagom förtjust i människor (tillräckligt men inte överdrivet) och inte särskillt brydd av saker som låter, springer, skäller etc.
Som Eva sa: "hon kanske är DEN hunden för dig". Hoppas det...

Inkallning av valp som "kan själv".

Jag måste på allvar börja träna inkallning på Sickan nu. Det blev väldigt uppenbart att det snart kan bli en väldigt viktig fråga eftersom hon nu börjat visa intresse för omvärlden. Hittills har det mest varit vi två i en bubbla och allt annat har betraktats med en viss skepsis på avstånd.
De senaste dagarna har Sickan dock visat ett större mod och de små svarta benen har traskat fram och luktat på diverse skor och maskiner. Igår då vi tog vår promenad på djurgården (fantastiska miljöer; en skola, en trädgård med en hund, massa joggare och cyklister, bussar och andra hundrastare och inte minst gatuarbetare med allt det innebär)stannade Sickan med svansen i uppkäftig position och tittade storögt på ett par barn som lekte på skolgården. Hon var så faschinerad att hon inte längre såg mig eller något annat. Bakom henne såg jag dock hur en mycket stor schäfer närmade sig, men en liten liten tant i släptåg. Hunden såg inte vänligt inställd ut och jag tog en chansning. "Sickan Kom!" ropade jag varpå jag sprang med fötterna ljudligt hasandes mot gruset. DET väckte Sickan ur koman och hon sänkte öronen och kom som en raket och sprang upp i min famn - totalt ovetandes om vare sig schäfer eller tant.

Men jag vet att jag aldrig fått hem henne med endast "Kom!" så nu ska vi jobba upp belöningar som är roliga, kolla vilka leksaker som är allra roligast(kamp i all form är min gissning)och på allvar betinga inkallningen.
Jag vår inte slöa i hennes bästa inlärningsförnster! Jobba Jobba!

Social träning de lux...

...har Sickan utstått de senaste dagarna.
Per Arvelius kom förbi i lördags med sin jaktcocker Ebba och sin malle/schäferblandning Arga. Det lades spår och dracks kaffe i kvällssolen och en allmänt upprymd stämmning infann sig. Som sig bör då hundarna sett spårselarna och börjat vädra morgonluft.
Sickan som tidigt visat en enorm nos-kapacitet drogs med i stämningen (tyvärr) och förstod inte alls varför inte hon fick hänga med de stora hundarna. Men hon roade sig med att jaga linorna som släpade efter ekipaget då de drog iväg. Hon är inte svår att bryta dock! Det räcker med ett glatt "Sickan Kom! - Duuuuuktig tjej!" så har jag ett litet svart yrväder i ansiktet.
Kvällen avslutades med grillat och vin och vid elva var jag Sickan och Liston fullkomligt färdiga och sov sött.

På söndagen kom svärföräldrarna från Smögen. Eftersom jag vet att Liston lider av ett visst mått av sociala fobier tog jag med honom på en runda strax innan de anlände. Min tanke är att han inte ska "smitta" Sickan med varningsskall och allmän osäkerhet. Det funkar bra för då slipper han reagera på 1) En bil på vår väg (skälla) 2) Bildörrar som slår igen, alltså: någon har anlänt (skälla) 3: Röster och steg mot vår dörr (SKÄLLA!). Eftersom vi gjorde som vi gjorde kom vi hem till ett lugnt hus där alla satt på stolarna i vårt kök. Detta resulterade i en något överrumplad labradorkille som valde att hälsa lite för burdust men helt tyst och med en bättre attityd.
Besöket resulterade även i en dag i Norrtälje så både Sickan och Liston fick träna på stadsmiljö med allt vad det innebär. Man kan säga att båda två är ganska nöjda med att vara hemma idag.

Sickan....

...har varit ute på äventyr! Igår efter jobbet packade vi ihop våra grejer och begav oss mot bilen...trodde Sickan! Men se idag hade matte andra planer. Eftersom vår bil var på verkstan så skulle vi idag åka buss! Superb miljöträning tänkte jag, men det visade sig bli ett större projekt än vad jag hade räknat med.

Hela Östermalm stod still i trafiken så bussen sniglade sig fram. På Karlaplan uppmanade chauffören oss alla att välja tunnelbanan. Så med en liten (men plötsligt väldigt tung) labradorflicka på armen spurtade vi ner i underjorden. Fullt av människor och trångt som i en sardinburk, och ryktet om att det befann sig en sovandes alldeles bedårande valp i vagnen spred sig snabbt. Det viskades och tisslades och alla stäckte på sig för att se det lilla underverket. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera det hela. Högröd i ansiktet från ansträngningen att bära den helt plötsligt kolossalt tunga New Foundlandshunden i trängseln log jag vänligt men visade, de som blev alltför närgångna, bestämt att vi inte ville ha spontana klappar.

Sickan visade tidigt för mig att hon är reserverad mot främlingar. Karlar med attribut (kepsar, verktyg, dinglande saker från bälten) och halvstora barn är det som har skapat en liten drak-rygg och snabba vändningar mot matte. Hon flyr inte, men hon behöver tydligt söka styrka hos mig. Jag ignorerar henne och hoppas att det inte är en bestående känska hos henne.

Idag har jag varit hos Eva Thorén Söderström med Liston för lite "vuxen"-träning. Vi började med långa dirigeringar. Liston tog den första på ca 70m och kom in perfekt. Rakt, snabbt och snyggt. Printer och Mynta gick sen på två likadana. Sen ökade vi avståndet till 100m och hät stötte vi på partull. Jag skickade Liston men i min iver att uppmuntra honom genom att ropa "Bra ut!" stannade han och tittade frågande på mig. Klantigt gjort av mig eftersom träningen vi gör oftast handlar om att min inblandning avslutar det pågående beteendet. Jag bör lita mer på hans kapacitet men också träna mer på att kunna ge instruktioner till honom samtidigt som han jobbar -utan att tappa fokus. Annars är det fantastiskt att se hur god grund han har med avlämmningar och minne. Vi har inte tränat ordentligt sedan i höstas så han gjorde väldigt bra ifrån sig!

Varför inte en blogg till om hundar...?

Tja, varför inte? Jag själv frossar fullkomligt i andras bloggar som handlar om hundar, träning med hundar, problem man stöter på mm. Så det är väl inte mer än rättvist att även jag delar med mig av misstag, framgångar och tankegångar kring hunderiet.
Jag har döpt bloggen till "Skithundar" eftersom jag ofta refererar till dom som just...skithundar. Men glimten i ögat naturligtvis.

Jag har precis skaffat en ny valp, lilla "Sickan". En jaktlabrador från Moormans kennel. sedan tidigare har jag en hane från Korpklons.