De sanna färgerna

Det finns dagar då man tänker att valpen man fått hem inte kan vara enklare. Hon är ofantligt miljöstark. Hon kollar in den nya miljön med en liten ragg, med en till synes stort behov av att jag finns i hennes närhet som stöd. Men det tar banne mig inte lång stund innan hon har skaffat sig ryggrad nog att själv fortsätta utforska terrängen. Sen fäller hon ihop alla sladdriga ben och stoppar till sist ner den lilla gummitutan och sover tryggt. det här möstret ser jag överallt vi kommer. Hon har en begynnande skepsis, som övergår i hybris, som avslutas med en total avslappning.
Men! Den hittills så coola, sävliga valpen har plötsligt bytt skinn med en betydligt mer livlig sak. Den nya Sickan är som en jordfräs här hemma. Hon springer så det slår gnistor om fötterna, hon riktigt attackerar Liston med hårda bett i öron och läppar. Så pass att jag fått rädda den stora tuffa killen och gripit tag i den lilla jordfräsen med stålpiggar till tänder. Dessutom har den förr så söta lilla munnen nu blivit en resonanslåda för ett skall som får glas att explodera. I upphetsningen av en lek kan dessa höras och trumhinnorna möts i skallen på oss.
Jag ska erkänna att jag är lite lättad trots allt. Hon har fart och en mängd åsikter lilla Sickan. Och hellre det än ointresserad och intetsägande.
Igår jobbade jag och sickan hemma hos Chris. Vi skulle få ordning på presentationen vi ska framföra på Skånes Djurpark den 19e Maj. Sickan hängde med för att utan storbrors stöd få bekanta sig med densammes bästis: den franska bulldoggen Sol.
Sol är en bestämd dam med muskler bakom varje beslut. Vi har därför väntat lite med att dessa två ska få träffas. Dels är jag väldigt medveten om de växande benen inuti Sickan som inte är redo för tacklingar av den hårda sorten, dels för att det är viktigt att Sols och Sickans relation blir bra eftersom Sol är en del av vår bekantskaps-flock.
Det hela gick bra! Sickan undrade länge vilka intentioner Sol egentligen hade och sökte enormt myckets stöd i mig. Jag tänkte egentligen att hon skulle få sköta det hela själv och snålade med mitt engagemang. Men jag vill inte att sådana situationer ska vara alltför läskiga så jag satte mig tillslut på marken och lät Sickan krypa ner i mitt knä och hälsa på Sol därifrån. Då minsann hördes ett litet med otvedtydigt litet morr från mitt knä. Den lilla lilla svarta miniatyrlabben sade alltså till Rimbos matriark no:1. Så jag tror jag kan slappna av vad gäller själförtroendet hos Sickan. Dagen som gick ägnades sedan åt att de två damerna ömsom stal saker från varandra när den ena tittade bort, ömsom sov gott i varsin soffa.
Avslutningen på dagen blev ett roligt träningspass med Andys två hundar, Sol (som gjorde sitt allra bästa för att få labradorerna att skita i de där apporterna och leka med henne istället)och Liston. Liston spikade en tjusig dubbelmarkering men i dirigeringarna måste jag uppenbart gå tillbaka till grunderna. Mer om det senare!
Idag har vi segat runt i skogen med våra glada hundar. Liston passade på att visa Sickan hur man fångar mossa på bästa (snyggaste) sättet.